Jag ser terränglöpning som en gren som liknar cyklingens "gravel": den täcker ett brett område mellan slät löpning (i cykling landsväg) och orientering (i cykling mountainbike). I grenen strävar man bort från asfalten, men inte till att traska i snårskogen som i orientering. Ibland är det trevligt eller med tanke på konditionsmålen ändamålsenligt att springa på en grusbelagd konditionsstig, ibland på lätta stigar och ibland i mycket teknisk terräng, men fortfarande i huvudsak genom att utnyttja ett färdigt spår i terrängen (med undantag för korta genvägar genom skogen som ibland behövs). Liksom i gravel hör äventyrlighet till terränglöpningen: man söker nya upplevelser i nya terränger och rutter, i stället för att såga fram och tillbaka på samma bekanta rutt och klocka kilometertider och pulser.

Till terränglöpning behövs förstås stigar (inklusive konditionsstigar, skogsbilvägar osv.) och därför passar det stora finska stigkartläggningsprojektet som bygger på OpenStreetMap-gemenskapskartan (OSM) mer än väl för behovet. OSM-stigkartläggningen uppstod ursprungligen ur mountainbikeentusiasternas behov, men slutresultatet passar utmärkt även för terränglöpning.

Stigarna i Trailmap-appens OpenStreetMap-baserade MTB-kartor (MTB, 3D MTB och MTB Talvi) är klassificerade med färgkoder och andra markeringar utifrån hur "mountainbike-bara" de är. Även om klassificeringen bygger på mountainbike kan den tillämpas väl även på terränglöpning, trots att motsvarigheten inte är riktigt 100 %. I den här texten beskrivs klassificeringen med tanke på terränglöpning. Skribenten är en långvarig utövare av båda grenarna och långt bak i historien finns även orientering i grenrepertoaren.

Skillnaderna i utmaningarna med att ta sig fram på stigar för en mountainbikeåkare och en terränglöpare kan förenklat beskrivas så här:

• För den som åtminstone i någon mån har kört mountainbike (och särskilt för den som har en helfjädrad cykel eller en fatbike) rullar cykeln smidigt över även lite större stenar och rötter (upp till ca 20–30 cm) så länge det går att hålla farten uppe eller alternativt köra runt en del av hindren. Cykelns fart hålls uppe bra i nedförsbacke eller om hindren på det jämna kommer periodvis eller i små klungor. Körningen blir snabbt besvärlig om det inte går att hålla farten uppe: hindren kommer för tätt eller hindren finns i uppförsbackar, föregås av stigens krökar / slingrande eller andra faktorer som gör att man måste sakta ner. Ofta besvärliga för mountainbikeåkaren är också stigens höjdskillnader på "mikronivå", alltså ofta återkommande över 20 cm djupa gropar, särskilt i kombination med stenar och rötter och stigens slingrande.
• För löparen saktar stigens stenar, rötter och ojämnheter ner och gör löpningen tyngre relativt linjärt. Med cykel, särskilt i mer fartfylld körning, är effekten en annan: glest förekommande rötter och stenar tar man med fart över och de saktar knappast ner framfarten. Nedförsbackens inverkan är avsevärd: en kunnig cyklist tar sig anmärkningsvärt snabbt och obesvärat nedför även en knagglig stig jämfört med löparen. Sedan när det börjar finnas rikligare med hinder blir cyklingen relativt snabbt först långsam och tung (farten på löparens nivå, men belastningen möjligen redan tyngre), tills stigen blir ännu svårare och cyklisten är tvungen att kliva av och "lunka".
• Även korta branta uppförsbackar eller större "drop" (som de allra skickligaste cyklisterna ännu klarar av, men majoriteten inte) kräver att man kliver av, vilket både saktar ner avsevärt och, om det upprepas ofta, förstör "flowet" i framfarten. För löparen betyder motsvarande hinder ofta bara några gångsteg och förstör varken farten eller stämningen nämnvärt.
• På gröna och lättare gula stigar tar jag mig fram med cykel med samma ansträngning nästan i 2x hastighet jämfört med terränglöpning; skillnaden krymper dock mycket snabbt när stigens tekniska svårighet ökar, och på en gul stig i den svårare änden / begynnande orange ligger farten (med samma ansträngningsnivå) mycket väl redan på samma nivå som terränglöpningen. På en svår orange och röd stig är jag redan klart snabbare löpande än med cykel.

Stigarnas färgklassificering med löparens ögon

Blågrön (mycket lätt spår i terrängen): Med tanke på löpningen i praktiken samma sak som en jämn välskött friluftsled / konditionsstig.

Grön (lätt spår i terrängen): med tanke på löpningen en mycket jämn och snabbt löpt stig, där man kanske tidvis måste lyfta foten lite mer än på en konditionsstig för att inte snubbla. Oftast antingen åsarnas barrstig, slät lerbotten eller en stig som jämnats ut med grusning.

Gul (medelsvårt spår i terrängen): Det här är redan "riktig" terränglöpning, där man redan måste lyfta foten över rötter eller stenar. Som lättast kan stigen vara bara lite mer utmanande än ett lätt spår i terrängen och löpningen löper rättframt i en jämn, självvald stegrytm. Men i den andra ytterligheten börjar det finnas så pass mycket stenar, rötter eller ojämnheter på stigen att man redan måste variera stegrytmen medan man springer och anpassa stegen till lämpliga ställen på stigarna. För den som är vältränad och har ägnat sig åt terränglöpning är de här stigarna dock fortfarande snabbt löpta och man kan också springa lättare grundkonditionsturer på dem, med hänsyn förstås till ruttens höjdskillnader.

Orange (svårt spår i terrängen): För mountainbikeåkaren börjar det på en sådan här stig redan finnas riktig utmaning, särskilt i vått väder. För terränglöparen betyder de ökade stenarna, rötterna och stigens övriga utmaningar dock närmast ökat lyftande av foten och ett större behov av att anpassa stegrytmen till stigens drag. På orange stigar börjar det redan ofta finnas skillnader i tolkningen av stigens tekniska svårighet mellan mountainbike och terränglöpning: Det som är tekniskt för mountainbikeåkaren, t.ex. stigens slingrande kombinerat med terrängens ojämnheter och t.ex. små 30 cm klippsteg, kan för terränglöparen vara betydligt mindre nedsaktande. En sådan här stig är alltså oftast fortfarande smidigt löpt för den som redan ägnat sig åt terränglöpning, men för en nybörjare kan den betyda tidvisa gångavsnitt på några steg.

Röd (mycket svårt spår i terrängen): Mountainbikeåkare hittar man anmärkningsvärt sällan på de här stigarna, med undantag för vissa nedförsbackar där framfarten ännu är smidig även med cykel för en kunnig förare. För terränglöparen är dessa fortfarande helt användbara spår i terrängen, men man bör vara beredd på att farten saktar ner även för en mer erfaren löpare och ställvis övergår i rask gång. För terränglöpning lämpar sig dessa enligt mig närmast som korta snuttar på en längre tur, men hela turen skulle jag inte springa på sådana här stigar annat än som en särskild teknikträning.

Vått / kärrigt (blå prickar bredvid stigen): Tecknen visar att stigen är våt antingen året runt eller säsongvis (våren när snön smälter och höstens regnperiod). Skalan är rätt bred: det kan handla om en stig som har anmärkningsvärt rikligt med leriga ställen när det är vått, eller om ett kärravsnitt som man omöjligt kan komma igenom med torra fötter. När man styr mot en sådan här stig bör man åtminstone mentalt vara beredd på att fötterna blir våta och under den våta säsongen är rekommendationen vattentäta löparsockor.

Tät vegetation (gröna prickar bredvid stigen): Tecknen visar att stigen har antingen säsongvis (högsommar och tidig höst) eller året runt riklig vegetation (t.ex. ett spår i terrängen gjort av en skördare som vuxit igen med snår). Vegetationsmängden är så riklig att den gör framfarten på stigen oftast åtminstone långsammare eller obehaglig om den dominerande växten är brännässlor. Om man har planerat in en sådan här stig i sin rutt är det bra att för säkerhets skull åtminstone kolla om det finns någon lämplig omväg om vegetationsmängden visar sig vara obehagligt riklig på plats. I nödfall kommer man dock alltid igenom dessa och stigen finns där att ta sig fram längs.

Röda tvärstreck på stigen: Tecken på ena sidan av stigen visar att cykling är helt förbjuden på stigen (t.ex. en begränsning i ett naturskyddsområde) och röda tecken på båda sidorna av stigen att all färd är helt förbjuden, oftast för att stigen går genom ett gårdsområde. Om stigen däremot slutar på husens gårdsplan, så är det bra att fundera på om man kan gå runt gårdstunet t.ex. genom att vika av från stigen in i skogen.

De ovannämnda beskrivningarna hjälper förhoppningsvis terränglöpare att utnyttja MTB-kartorna för att planera löprundor, men de behövs ännu mer när en terränglöpare lägger till eller redigerar stigar i OpenStreetMap-databasen och funderar på vilken klassificering (taggen mtb:scale som MTB-kartan använder) hen ska ge.