För mig själv är terränglöpningens finaste sida möjligheten att ägna sig åt den när som helst, nästan var som helst, med minimalt släpande på utrustning och förberedelser inför turen. I min egen portfölj av uthållighetsgrenar har terränglöpningen en särskild roll i att beta av nya landskap och rutter, det vill säga jag försöker så mycket som möjligt alltid dra turerna till nya stigar eller åtminstone till nya variationer av bekanta stigar.

På (semester)resor erbjuder terränglöpningen en möjlighet att se och uppleva sidor av resmålet som dagsprogrammet annars inte bjuder på. Sportlovet i mars på Kanarieöarna med familjen var ett bra exempel på detta: medan juniorerna sov sina långa morgonsömner fanns tillfälle att springa 1–2 timmars turer utan att familjens dagsprogram stördes det minsta. Kanarieöarnas (i det här fallet Gran Canarias) "geografi" är gynnsam för detta: semesterorterna ligger i huvudsak vid stränderna eller i närheten av dem, och därifrån kommer man åtminstone ut på åsformationer som löper mot inlandet eller i vissa fall också ut i terrängen runt orten. Vi bodde den här gången 3,5 km från kusten intill golfbanan El Salobre, varifrån man kom ut i terrängen åt nästan alla håll.

Golfbanans grannskap passar även andra än hålbollsspelare

Den släta löparens liv är lätt: knyt skosnörena och ut på asfalten. Terränglöparen måste jobba lite innan hen ger sig ut på turen, men jag påstår att de upplevelser man får på det här sättet mer än väl kvitterar det här lilla besväret. Tid till ruttplanering hittar man lätt i de stunder när resten av familjen bläddrar kattvideor och annat utbud på FB, Instagram och Tiktok.

I Finland har ruttplaneringen blivit lättare år för år: stigarna är numera i många områden mycket heltäckande kartlagda i OpenStreetMap-gemenskapskartan (OSM) och med Trailmap-appen är det lätt att bygga en löprutt på stigarna även i främmande terräng. Mer om detta kan man läsa i en tidigare text.

På Kanarieöarna byttes både verktygen och metoderna ut: utöver stigarna måste man tänka på öns betydande höjdskillnader och i stället för en app slutade jag med att använda tre appar (Trailmap finns ännu inte tillgänglig utanför Finland):

• Komoot och webbsidan openstreetmap.org för att titta på OSM-stigar: området där vi bodde var hyfsat kartlagt, inte lika heltäckande som i Finland, men täckte cirka 80 % av de spår i terrängen som jag sprang
• Google Earth var det bästa verktyget för att uppfatta terrängformerna och därifrån såg man oftast också de bredare stigarna / traktorspåren som gick uppe på åsryggarna
• Stravas global heatmap gav tips om var andra hade gått; med hjälp av dem hittade jag några stigar som saknades i OSM och som inte syntes tillräckligt tydligt i Google Earth.

Google Earth var bäst för att få idéer

Jag tittade dessutom på färdiga rutter i Komoot och Strava, men där hittades inga sådana stigar eller vägar som jag inte redan annars hade hittat i de ovannämnda apparna. Mycket sällan springer jag ändå rutter som någon annan gjort som sådana, så för mig är deras värde oftast rätt begränsat om det finns en hyfsad stigkarta att tillgå. Genom att googla hittade jag inget 100 % säkert svar på hurdan allemansrätt (att röra sig på andras marker) som gäller på Kanarieöarna, men jag fick uppfattningen att om det inte finns staket och tydliga "privada"-skyltar så borde det inte bli problem så länge man håller sig borta från andras gårdsplaner o.dyl. på samma sätt som i Finland.

Den första morgonens rutt gick till kullarna intill villan, med målet närmast att bekanta sig med terrängen och bedöma kartans tillförlitlighet. Eftersom det knappt fanns några träd / någon vegetation var sikten god och största delen av den drygt 8 km / 260 stigningsmeter långa turen byggde på ruttval som jag gjorde under turens gång. För att ta mig ur en återvändsgränd tittade jag efter hjälp i Stravas heatmap, som berättade om ett mycket svårupptäckt spår i terrängen (egentligen inte ens en stig) i en brant sluttning som jag inte hade lagt märke till när jag sprang förbi.

Lärdomen från den första turen var att ruttvalen begränsas mer av terrängformerna än av om det finns stig eller inte. Visserligen är en stig eller ett traktorspår som slitits jämnt snabbare att springa, men vid behov lyckades löpningen i de här terrängerna även utanför dem. Åsformationerna och ravinerna mellan dem samt de ställvis branta väggarna dikterade i stället var det var smart att gå eller ens vågade gå (som höjdrädd gick min egen gräns vid ställen där priset för en snubbling skulle vara allvarlig skada eller döden).

Tanken med den andra morgonturen var att ta sig från kanten av El Salobres golfbana ner till stranden och tillbaka. Ruttens stora linjer var lättast att titta på med hjälp av Google Earth, och basera dem på de åsryggar som ledde mot stranden och där jag också skulle komma över motorvägen GC-1. Bytena mellan åsryggar och detaljerna sedan med hjälp av Openstreetmap.org och Strava. Jag ritade ingen exakt rutt, eftersom åsryggarna styrde huvuddelen av rutten och i mellanterrängen fanns många alternativ som jag trodde att jag väl kunde välja bland när jag ser vad som bjuds – det antagandet visade sig fungera. Trängsel fanns inte heller på den här drygt 12 km långa turen, jag mötte bara en vandrare nära stranden, annars fick man nöja sig med spåren efter mountainbikedäck som berättade att jodå, på de här stigarna rör sig tidvis också andra.

Fina vyer från strandens kullar

Den tredje morgonturen gick till dalen bakom golfbanan. Terrängen var karg även där, men ändå grönskande jämfört med i strandriktningen. Kanariernas karga terräng ser inte särskilt inbjudande ut i middagssolen, men i morgon- och kvällssolens ljus ser den lyckligtvis redan mer fascinerande ut för den som är van vid nordens grönska. I dalen stötte jag på arbetskarlar som var ute med en terrängbil och som inte kunde engelska (och inte jag spanska), men "privada" och "hotel" med en handviftning var nog en tillräckligt tydlig anvisning, och anvisningen gavs i en helt vänlig anda. Jag kom upp ur dalen längs en annan rutt än den jag gått ner och jodå, där fanns staketet och privada-skyltarna sedan …

Dalens lite grönskande terräng

Idén med den fjärde turen var att styra djupare in i inlandet (alltså uppför) och se om jag kom fram för att titta på den stora Arguineguín-kanjonen från dess kant (Barranco de Arguineguín) och därifrån längs en annan åsrygg tillbaka till boendet. Turen gick bra fram till vändpunkten, där jag skulle ha behövt gå genom en gård vars hundar började skälla redan hundratals meter bort medan jag var uppe i sluttningen. Åtminstone en av hundarna var på framgården på vägen, kanske i koppel, men det var omöjligt att se på avstånd. Jag skrotade planen att springa genom gården, även om vägen som gick där såg mer allmän än privat ut. För att komma fram till kanjonens kant kom ett liknande hinder: ett bondgårdstun med hundar och andra djur. Om tidtabellen hade tillåtit hade man kunnat pröva att gå runt dessa genom att klättra över ett par åsryggar utan stigar, men det var så pass brant att framfarten skulle ha varit långsam och osäker – så gick idén i papperskorgen. Jag mindes inte heller helt säkert om det på återvägen (längs den ursprungligen planerade rutten) var att vänta andra husgårdar – så det säkraste var att återvända samma väg som jag kommit och av den planerade loopen blev en 15 km / 580 hm out-n-back-tur. På återvägen prövade jag ännu en genväg längs kanten av områdets största kulle, men sluttningens branthet i kombination med löst grus ovanpå klippan fick mig att göra en U-sväng.

Trakten kring den fjärde turens vändpunkt var för övrigt en av de få "färdiga" rutter jag hittade (den här från Komoot). Om Komoots rutter är det inte lätt att säga om de är "planerade" av Komoots artificiella intelligens eller om någon verkligen har gått dem – hur som helst stärkte det här bara mitt tidigare antagande om att andra än officiella och utmärkta rutter eller rutter från tillförlitligt håll är likvärdiga med kartans stigar eller Stravas heatmap-spår, alltså de har nog informationsvärde, men man bör inte lita för mycket på dem, och det bästa är i vilket fall som helst att göra en egen ruttplan, eftersom man då kommer att tänka igenom ruttens olika delar inklusive alternativa spår i terrängen om man av en eller annan orsak har behov eller lust att avvika från den planerade rutten.

På återvägen från kullarna

Resans femte tur kom lite som en överraskning. Strax innan jag på morgonen fått skorna på fötterna meddelade min bättre hälft att hon åker bil för att titta på Maspalomas sanddyner – jag sa att jag följer med, och under den korta bilfärden gällde det sedan att skissa en rutt från dynerna tillbaka till boendet. Som tur var hade jag redan preliminärt tittat på den här riktningen också, så snabbt uppstod tanken att först snurra en stund på dynerna och sedan styra uppför, delvis längs asfalt, men till stor del längs stigar där de längsta snuttarna gick längs en "Barranco" – det är en mångsidig term som kan betyda både en väldig kanjon och en liten anspråkslös uttorkad bäck-/åfåra. I det här fallet gick rutten längs de senare, som jag sedan gammalt visste var huvudsakligen löpbara om än långsammare än egentliga stigar och traktorspår – uttorkade fåror är sand, sten och gräs, alltså inget särskilt rullande underlag.

Inte det allra lättaste att springa

En Barranco, alltså en typisk torr åfåra

Det här inlägget är tänkt som inspiration och tips för att kombinera terränglöpning med annan semester. Om resans huvudsakliga syfte är terränglöpning eller vandring, det vill säga att man får välja sina stigar (och man reser med bil till stigarnas startpunkter), så lönar det sig att bekanta sig med andra källor, t.ex. tävlingen Transgrancanarias rutt, bergens utmärkta vandringsleder osv., och då får man välja sin rutt bland GC:s bästa stigar.